Ema në Prishtinë
Hej hallå!
Nu har jag äntligen fått internet till lägenheten i Kosovo, därav fick ni vänta på uppdateringar om vad som händer i mitt liv just nu. Efter att ha landat med min vän Louise på Landvetters flygplats har allting gått väldigt fort. Det faktum att jag överraskade min familj och bästa vänner är något utav det roligaste jag har gjort. Har aldrig sett min syster i en sådan chock som när hon såg mig i dörröppningen och frågade efter en stund om jag skulle åka tillbaka till Indien, som om hon vore mitt i en simmig dröm. Elin och Carros lidande ansiktsuttryck när jag klev in i TV-rummet eller när jag satt där i soffan, som om någon drog ur kniven ur deras hjärtan. Det låter mysko, men faktiskt så är det såhär jag upplevde det. Med andra ord var dom otroligt förvånade men glada över att få träffa indianen som egentligen skulle åkt tillbaka till Bhadohi efter att ha lämnat Louise i Mumbai.
Alltså, är jag nu inne på min sista termin på Peace- and Development Studies vid Linnéuniversitet i Växjö. Jag valde att denna termin praktisera utomlands och nu är jag alltså på en organisation som heter Kosovar Centre for Security Studies (qkss.org) i Kosovo och planerar att göra så de kommande 14 veckorna. Kosovo är inget nytt för mig generellt eftersom detta är min 8:e gång i landet, andra gången i huvudstaden Prishtina. Jag bor i en sprillans ny och modern lägenhet i Pristhina som jag får hyra av en familj som jag känner hemigfrån Värnamo. Det är ca 3 km till centrum och jag åker buss till och från praktiken. De flesta jag har träffat beklagar sig över att jag bor så långt i från stan, men faktum är att jag har åkt buss till och från skolan hela min uppväxt, så det är inget jag grämer mig över. Familjerna som bor granne med mig i huset är helt underbara! Varje dag träffas vi och dricker kaffe, eller bjuder dom insisterande på mat. Stort plus är också att svägerskorna hjälper mig att tända i kamminen, det är inget min far har lärt mig. Det har han fått i bakläxa må ni veta. Min största utmaning just nu är att kommunicera på albanska eftersom familjemedlemmarna i huset inte kan engelska, men det går bra tycker jag.
På praktiken har jag mjukstartat lite nu och framöver kommer det fler uppgifter till mig. Just nu skriver jag en introduktion till en rapport som handlar om NATO's Partnership for Peace. Senare kommer jag att få delta i konferenser, intervjuer, redigera och hjälpa till med rapporterna som skrivs. Det kommer säkerligen att bli lärorikt och har redan etablerat några kontakter på ambassad och organisationer!
Jag har redan efter en vecka träffat de flesta vänner som jag fick i samband med Prishtina International Summer University från i somras. Jag hänger mycket på Burim's kafé och dricker kaffe och tjötar. Roligt är det också att jag varje dag träffar en eller två som jag känner på stan när jag går på lunch eller går hem ifrån jobbet.
I helgen var jag hos min allra käraste familj i Llashticë. Känner mig alltid som hemma där och jag älskar lantlivet och den familjära atmosfären, det gör starkare avtryck på mig för varje gång jag hälsar på. Det luktar koskit, täcket är tungt som bly, teet är sött och jag har fått en ny vän som jag till och med ska få namnge, en liten kalv, haha :) Nästa helg fyller mamma Rabije år och jag och Qendresa ska gå på konsert!
Jag besökte också ungdomarna som från Nätverket i Tånnö får hjälp ekonomiskt till gymnasiestudier. Alla är så tacksamma och glada över att stipendiefonden finns och berömmer människorna i Tånnö för deras hjälp och engagemang i Kosovo, det värmer i mångas hjärtan!
Tung! (Hejdå på albanska)
Kallt kallt kallt!
Festa, jag och Burim på My Day Caffe
Rabije gör petlla
Lilla Veli!
Grabbarna vilar
Min lilla ko!
Nu har jag äntligen fått internet till lägenheten i Kosovo, därav fick ni vänta på uppdateringar om vad som händer i mitt liv just nu. Efter att ha landat med min vän Louise på Landvetters flygplats har allting gått väldigt fort. Det faktum att jag överraskade min familj och bästa vänner är något utav det roligaste jag har gjort. Har aldrig sett min syster i en sådan chock som när hon såg mig i dörröppningen och frågade efter en stund om jag skulle åka tillbaka till Indien, som om hon vore mitt i en simmig dröm. Elin och Carros lidande ansiktsuttryck när jag klev in i TV-rummet eller när jag satt där i soffan, som om någon drog ur kniven ur deras hjärtan. Det låter mysko, men faktiskt så är det såhär jag upplevde det. Med andra ord var dom otroligt förvånade men glada över att få träffa indianen som egentligen skulle åkt tillbaka till Bhadohi efter att ha lämnat Louise i Mumbai.
Alltså, är jag nu inne på min sista termin på Peace- and Development Studies vid Linnéuniversitet i Växjö. Jag valde att denna termin praktisera utomlands och nu är jag alltså på en organisation som heter Kosovar Centre for Security Studies (qkss.org) i Kosovo och planerar att göra så de kommande 14 veckorna. Kosovo är inget nytt för mig generellt eftersom detta är min 8:e gång i landet, andra gången i huvudstaden Prishtina. Jag bor i en sprillans ny och modern lägenhet i Pristhina som jag får hyra av en familj som jag känner hemigfrån Värnamo. Det är ca 3 km till centrum och jag åker buss till och från praktiken. De flesta jag har träffat beklagar sig över att jag bor så långt i från stan, men faktum är att jag har åkt buss till och från skolan hela min uppväxt, så det är inget jag grämer mig över. Familjerna som bor granne med mig i huset är helt underbara! Varje dag träffas vi och dricker kaffe, eller bjuder dom insisterande på mat. Stort plus är också att svägerskorna hjälper mig att tända i kamminen, det är inget min far har lärt mig. Det har han fått i bakläxa må ni veta. Min största utmaning just nu är att kommunicera på albanska eftersom familjemedlemmarna i huset inte kan engelska, men det går bra tycker jag.
På praktiken har jag mjukstartat lite nu och framöver kommer det fler uppgifter till mig. Just nu skriver jag en introduktion till en rapport som handlar om NATO's Partnership for Peace. Senare kommer jag att få delta i konferenser, intervjuer, redigera och hjälpa till med rapporterna som skrivs. Det kommer säkerligen att bli lärorikt och har redan etablerat några kontakter på ambassad och organisationer!
Jag har redan efter en vecka träffat de flesta vänner som jag fick i samband med Prishtina International Summer University från i somras. Jag hänger mycket på Burim's kafé och dricker kaffe och tjötar. Roligt är det också att jag varje dag träffar en eller två som jag känner på stan när jag går på lunch eller går hem ifrån jobbet.
I helgen var jag hos min allra käraste familj i Llashticë. Känner mig alltid som hemma där och jag älskar lantlivet och den familjära atmosfären, det gör starkare avtryck på mig för varje gång jag hälsar på. Det luktar koskit, täcket är tungt som bly, teet är sött och jag har fått en ny vän som jag till och med ska få namnge, en liten kalv, haha :) Nästa helg fyller mamma Rabije år och jag och Qendresa ska gå på konsert!
Jag besökte också ungdomarna som från Nätverket i Tånnö får hjälp ekonomiskt till gymnasiestudier. Alla är så tacksamma och glada över att stipendiefonden finns och berömmer människorna i Tånnö för deras hjälp och engagemang i Kosovo, det värmer i mångas hjärtan!
Tung! (Hejdå på albanska)
Kallt kallt kallt!
Festa, jag och Burim på My Day Caffe
Rabije gör petlla
Lilla Veli!
Grabbarna vilar
Min lilla ko!
Kommentarer
Postat av: Maria Johansson
Härligt Emma! Vad konstigt att se snö i Kosovo! Hälsa alla vännerna och familjen från oss på Kyrkvägen. Puss
Postat av: Mamma Hanna
Aj aj Bengan, jag trodde en riktig bonnatös kunde göra upp eld i kaminen ;) Njut av livet Emma! <3
Trackback
